Att få bestämma över sin förlossning

Tänk dig att du är rädd för något som ger dig en enorm ångest och smärta, du är osäker på dig själv och vet inte hur du kommer att reagera när det väl sker. Sedan blir du ifrågasatt och måste hela tiden hitta de rätta svaren för att man ska lyssna och förstå dig. Detta med kejsarsnitt är tydligen en väldigt het potatis. I min drömvärld så skulle det inte vara så, då skulle det vara lättare att få ett kejsarsnitt beviljat utan att behöva genomgå en psykisk labyrint som gör att du inte kan njuta av din graviditet fullt ut.

Det hela började med att jag fick reda på att jag var gravid i vecka 11, vilket är otroligt sent men jag förstod verkligen inte att jag var gravid tills jag var i den veckan. Vi hade inte direkt planerat att få en till bebis nu men bestämde oss för att den lille kämpen är så himla välkommen till världen ändå <3 Men redan där och då så visste jag att jag kan inte föda vaginalt denna gången. Jag har inte styrkan och energin som krävs för att genomgå en vaginal förlossning. Folk jämför ju det konstigt nog med ett maraton, men jag skulle säga att det är mycket värre än så – och då är du kanske samtidigt helt otränad både psykist och fysiskt! Helt utan coach och utelämnad till ödet. Jag behövde ta ansvar över mitt liv, den lilles liv och lösa detta ”problemet”. För att föda vaginalt är ett stort problem för mig. Det alternativet finns inte i min värld just nu. Kanske kommer det ändras men det är inte så jag känner just nu.

Jag vet mycket väl att kejsarsnitt är en komplicerad och svår operation. Jag vet att man kan få komplikationer i samband med kejsarsnittet, men jag ser det som att man bara får ”andra” komplikationer än de man får vid en vaginal förlossning. Jag vet att ett kejsarsnitt kostar mer än en normal förlossning men jag vet också att ett kejsarsnitt är billigare än en komplicerad vaginal förlossning. Jag har läst på och samlat information och pratat med kvinnor som fått föda med kejsarsnitt. Och under tiden så slås jag av hur många mammor som är nöjda. Kanske 98% av de jag har pratat med säger bara positiva saker om sin förlossning med kejsarsnitt och även varit nöjda med tiden efter fast de inte kan bära tungt. Och de som har fött vaginalt är oftast inte lika positiva utan berättar om hur svår tiden efter förlossningen har varit för dem och vilka sviter som har uppstått som påverkar deras liv, varje dag. Självklart kan negativa kompilkationer ske med kejsarsnitt också men i det stora hela verkar fler nöjda enligt min uppfattning. Bebisarna mår oftast också väldigt bra, även om de inte blir stressade på samma sätt som när vattnet går och krystvärkarna sätter igång. Men målet måste ändå vara att både barnet och mamman mår bra, även efter en förlossning.

Jag har fött både Tuva och Olle vaginalt och hade inte ens tänkt tanken på att jag skulle besöka Amanda-mottagningen då. Jag ville uppleva känslan att föda, få dem direkt på mitt bröst och var beredd att genomgå smärtan och komplikationerna som kan uppstå under och efter förlossningarna. Men denna gången kände jag inte så. I dag är jag på en annan plats i livet än när Tuva och Olle kom till världen. Det finns många anledningar till det men jag vill leva i en värld där man inte behöver komma med förklaringar och negativa upplevelser för att få föda med kejsarsnitt. Man ska få det ändå. Jag har förstått att det är en åsikt som många är kritiska till, men jag måste kämpa för detta har blivit en hjärtefråga nu. För mig handlar det om att få bestämma över sin kropp och sin förlossning, vilket vi inte får i dagens jämställda Sverige.

Du behöver mental styrka, otrolig energi och kraft för att föda ett barn naturligt. Eftersom jag har gjort det två gånger innan så vet jag vad man måste genomgå. Därför sa jag att jag ville bara ha kejsarsnitt från dag ett.

Men jag var nog inte förberedd på det motståndet jag skulle få. Det visade sig att jag skulle behöva den mentala styrkan och energin för att få andra att lyssna på mig och förstå min vilja. När jag var i vecka 14 så ringde jag till Amanda-mottagningen. Jag ringde faktiskt flera gånger. Lämnade meddelanden. Försökte få en tid. Pratade med barnmorskan under ultraljudet och bad dem att sätta en boll i rullning. Det var för tidigt sa dem. Till slut fick jag en efterlängtad tid men den blev avbokad en dag innan pga av sjukdom. Jag fick en ny tid efter ett tag, en månad senare. Då fick jag träffa en Amanda-barnmorska. Det var många frågor som jag fick svara på, personliga och icke personliga. Jag fick många motfrågor som jag behövde svara rappt på. Forska i mina känslor. Förklara varför just jag ska ha kejsarsnitt och vad som kommer hända om jag inte får det. Det fick mig att börja gråta. När jag kom hem så kände jag mig missförstådd. Jag såg att barnmorskan tittade ifrågasättande på mig. Dagen därpå fick jag träffa henne igen. Hon tyckte att hon förstod mig bättre denna gången när jag förklarade mer konkret varför jag vill ha kejsarsnitt. Men hon tyckte samtidigt att jag hade en ”yta”, kanske för att jag inte grät denna gången. Eller för att jag hade rent hår, rena kläder och försökte vara trevlig. Men det vinner man inte på i längden. Jag uppfattade det som att man måste visa ”sitt sårbaraste jag” för att de ska förstå hur dåligt man mår.

Till slut fick jag träffa läkaren som skulle bestämma om jag skulle få kejsarsnitt eller inte. En timme satt vi där och jag fick frågor som skulle besvaras, de berättade alla negativa komplikationer som kan hända vid ett kejsarsnitt och allt kändes som en lång upprepning. Jag sa bara att ”jag hör vad ni säger, men jag vet vad jag vill”. Då fick jag förslaget att bli igångsatt vecka 38 och om smärtan eller ångesten blir för svår så skulle de sätta igång med akut kejsarsnitt. Jag sa direkt att det var ingen lösning för mig. Det var som att de inte hade lyssnat på mig. En igångsättning skulle bara sätta igång alla gamla minnen och rädslan igen. En igångsättning hade inte gjort det enklare. Men jag skulle gå hem och tänka på den så kallade förlossningsplanen. Efter en vecka så träffade jag min barnmorska igen och jag sa bara denna ”planen” var ingenting för mig.

Nu är jag i vecka 33 och i onsdags ringde barnmorskan till mig och berättade att läkaren hade gått med på planerat kejsarsnitt! Jag kan bara beskriva den känslan som en enorm lättnad. Det var som att en sten försvann från hjärtat och den tunga ryggsäcken som jag burit på så länge fanns inte längre där. Så nu försöker jag njuta av tiden som är kvar tills det är dags för kejsarsnitt, vilket blir om ca sex veckor! Känslan att inte vara rädd är fanastisk. Jag önskar bara att jag kunde få känna så tidigare i graviditeten. Något jag kämpade för men trots byråkrati och för få Amanda-barnmorskor så var det tyvärr en omöjlighet.

Ibland undrar jag hur det hade sett ut om det var männen som födde barn. Hade de fått frågan ”Och hur vill du föda ditt barn?” vid första mötet med barnmorskan? Sedan hade man bokat in en tid och inga frågor på det. Inga förklaringar, inget gråt, inga missförstånd och inga problem.

Eftersom denna frågan är så viktig för mig nu så tänker jag fortsätta kämpa för att fler ska få välja själva hur de ska föda. För när man aktivt väljer ett planerat kejsarsnitt så möts man av höjda ögonbryn och frågor om varför man vill ha ett datum inplanerat när bebisen ska komma, varför man vill ha en bokad operationssal (japp, du slipper åka runt och leta efter ett bb med lediga platser) med proffsiga läkare, sjuksköterskor och barnmorskor. Varför du vill slippa konsekvenserna som uppstår efter en vaginal förlossning och varför du vill vara nöjd med din upplevelse innan, under och efter bebisen har kommit till världen.

Är det konstigt att jag väljer kejsarsnitt då?

12 reaktion på “Att få bestämma över sin förlossning

  1. Katarina

    Jag förstår dig precis! Jag har varit förlossningsrädd länge och med mitt första barn gick vi på Aurora (som det heter i västra Götaland) och jag födde vaginalt, blev igångsatt då jag fick över tiden. Trots en bra förlossning är jag fortfarande förlossningsrädd och nu när jag väntar mitt andra barn är det svårare att sätta fingret på vad det beror på. Jag är i vecka 31 och ska på mitt första Aurorasamtal nästa vecka, innan jul fick jag träffa en läkare två gånger som skickade remiss till Aurora för dit går en inte komma utan remiss. Hon förberedde oss på att väntetiden är lång. Hon pratade om att den födande har ett val men jag tycker inte att det känns så utan snarare som en lång övertalningskampanj! Jag har gråtit och gråtit på besök hos både läkare och barnmorska och även om det känns som om de lyssnar så känns det inte som om kejsarsnitt är ett alternativ egentligen. Det i sin tur gör ju inte mig tryggare eller lugnare!

    Skönt att höra att du fått snitt beviljat, att det ska vara så svårt! Jag har också förstått att det är väldigt olika beroende på var i landet en bor, sjukt!

    Svara
  2. Sofia

    Jag satt i precis samma sits som du för två år sen. Kämpade med kurator-samtal och mental förberedelse och övertalning vecka efter vecka. Hur jag till och med såg mig själv hänga i trappen av rädslan att gå igenom ännu en fruktansvärd förlossning. Tyvärr var jag dock inte tillräckligt stark att stå emot deras konstanta övertalningsförsök utan gick till slut med på den här ”planen” att ändå försöka. Har aldrig mått så dåligt hela mitt liv, och jag vet inte vilket som var värst – förlossningsskräcken eller känslan att hela tiden bli misstrodd och utvärderad. Även om allt slutade ”bra” vid andra förlossningen så har jag fortfarande spår av denna fruktansvärda tid – som jag borde ha fått njuta av. All styrka till dig som orkar!

    Svara
  3. Ellen

    men oj, hade ingen aning om att en inte får bestämma det här själv! jag, som inte har barn och aldrig varit inne i den här svängen, känner ändå att det är rätt knäppt. att inte få bestämma själv alltså. det trodde jag var en självklarhet!

    fint att höra att det löste sig för dig till slut. kram <3

    Svara
  4. Ubiquiflos

    Det här är så viktigt! Jag födde mitt barn hemma och jag fick precis samma kritik, ifrågasättande och klapparna på huvudet.
    Låt oss föda som vi vill! Be it planerat snitt eller hemfödsel eller allt däremellan. Våra kroppar, våra beslut.

    Svara
  5. Jessica

    Jag har två barn, den yngsta föddes med planerat kejsarsnitt i kalmar i oktober och jag kan nu efter att ha gått igenom ett kejsarsnitt ärligt säga att det var det bästa och vackraste jag någonsin varit med om. All kärlek och lycka till dig! Kram

    Svara
  6. Jenny

    Good for you! So glad you are getting your choice in this important matter. I have had two caesarians and both were fine (although the first was not planned). It feels more under control. All the best!

    Svara
  7. Ulrika

    Tror tyvärr det handlar om pengar, snarare än vad som är bäst för den blivande mamman eller barnet o vilken personlig åsikt läkaren själv har. Den första läkaren jag träffade var helt rabiat o berättade att hon fört två barn efter 40 o att det hade gått sååå bra.. precis som om det spelade roll. När jag påpekade personalbristen o att jag i receptionen träffat en pappa som grät när han bad ngn personal skulle komma in till hans nyförlösta fru, hävdade hon att det var nonsens osv. Efter en mycket hård argumentation fick jag igenom min vilja om kejsarsnitt m kändes ju inte så välkomnande att åka tillbaka. Tack o lov så öppnade ju BBSophia en vecka senare o den läkaren hade etthelt annat förhållningssätt. Är jättenöjd m mitt kejsarsnitt o den vård jag fick där.
    Mitt intryck är att riskerna kejsarsnitt överdrivs (se bara hurvanligt det är utomlands o tror inte dessa mammor bryr sig mindre om sina barn) samtidigt som de gärna vill påskina att det är så gott som riskfritt att föda vaginalt vilket inte är sant. Särskilt om man ser till de problem som så många får efteråt vilken vården helt nonchalerar. Nej låt alla få föda som de vill!!

    Svara
  8. Lizette cederholm

    Åh Madde!
    Det är helt fantastiskt av dig att du delar med dig av din resa mot den förlossningen som du önskar. Att just som du säger, få bestämma över sin egen kropp!
    Efter min förlossning med Valter var jag livrädd!!! Kommer jag någonsin våga föda vaginalt igen? Jag läste på ofta, lyssnade på poddar osv. Sen när jag väl blev gravid med silje så var jag inte rädd längre. Konstigt nog. Jag hade tidigt en magkänsla att denna förlossningen skulle gå bättre. Jag gav mig fan på det! Och det gjorde det också, som tur väl va! Det kunde lika gärna infunnit sig en motsatt känsla, som det gjorde för dig, att det INTE kändes bra. Och det är så tråkigt att höra att du har känt dig missförstådd och inte lyssnad på.
    Det glädjer mig otroligt att du tillslut fick din önskan igenom och att ni nu kan slappna av på ett annat vis! Jag och Simon önskar er all lycka och vi håller våra tummar för er och bebis ❤️

    Svara
  9. Anna Neah

    Känner igen allt du säger. Jag fick gråta mig till mitt kejsarsnitt. Hatar att det ska vara så svårt att få bestämma över sin egen kropp. Trots alla varningar var mitt kejsarsnitt helt komplikationslöst, jag blödde nästan ingenting och återhämtade mig snabbt. Men även på BB kändes det lite som om jag skulle straffas för att jag själv valt kejsarsnitt. Har du ont får du skylla dig själv, ungefär. Jag orkade inte slåss då och led nog mycket i onödan. Jag fick gråta mig till smärtlindring. Hoppas du slipper allt det där.

    Svara
  10. johanna

    Glad för din skull! Här i Finland verkar det vara lättare att få kejsarsnitt. Inga höjda ögonbryn när jag krävde kejsarsnitt pga. förlossningsrädsla med mitt första. Helt klart något som borde förbättras inom vården!

    Svara
  11. Marianne

    Åh, vad skönt att du får ditt kejsarsnitt! Känner så många som verkar ha fått välja kejsarsnitt, så jag hade ingen aning om att det skulle vara så svårt 🙁

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *