Att få sova en hel natt


I samarbete med Snoreeze.

Om det är något jag kämpar för så är det just att ta bort tabun, speciellt dem som handlar om kvinnor och graviditet. För det är så viktigt att vi pratar om våra problem, då känns de helt plötsligt inte så stora längre och det visar sig att vi är inte ensamma om att ha samma känslor. Det finns säkert minst 100 personer till där ute som känner precis som mig. Ingenting är pinsamt eller jobbigt, och ju mer vi pratar om det så inser vi hur skönt det är att lätta på sina funderingar och problem. För dem finns där, vare sig vi exponerar dem eller inte.

Nu när jag är gravid så har jag upptäckt att jag snarkar på nätterna. Jag brukar egentligen inte snarka, men under alla mina tre graviditeter så har den ändå kommit som ett brev på posten. Det gör att jag vaknar på nätterna och inte får samma sömn som jag brukar. Jag känner mig liksom inte utvilad på morgonen… Vilket är verkligen otroligt jobbigt eftersom det tar på krafterna att ta hand om två envisa barn med galet starka viljor samt bära på en bebis i magen som redan går under arbetsnamnet ”Diplomaten”. Lägg till lite foglossning, en stor dos hormoner och en go influensa på det så har du min februari-månad serverad på ett silverfat. Sömn är medicin, det har jag alltid sagt! Men om man inte får sin normala sömn när man behöver den som mest så kan det räcka med en rejäl snarknatt för att få mig att bryta ihop för i princip ingenting.

Det visar sig faktiskt att de flesta gravida kvinnor får svullna luftvägar vilket kan göra att man börjar andas genom munnen istället för näsan – och därför börjar snarka! Vem kan relatera? Det kan absolut jag. Jag tycker att jag har varit täppt i näsan och snorig halva graviditeten. De flesta gravida jag har pratat med har problem med nästäppa och snarkningar, speciellt under tredje trimestern. När man är gravid ökar även mängden av blod i kroppen vilket gör att blodkärlen expanderar. Så svullna luftvägar i näsan, hormonella förändringar och nästäppa påvekar så att du börjar snarkar, vare sig du vill eller inte! Och som tur är så brukar snarkningarna oftast försvinna efter att bebisen har kommit till världen – men tills dess så finns det hjälp att få!

Först måste man ta reda på vilken typ av snarkning som man lider av. Den kan vara oral, som kan bero på förslappade muskler i halsen och trånga luftvägar. Men om den är nasal så har du antagligen fått trånga luftpassager i näsan. Snoreeze erbjuder olika produkter för olika behov, vare sig du behöver nässpray, näsplåster, halsspray eller munremsor. Det finns till och med snarkskenor för dem som behöver det. Vad du än väljer och vad som än passar för dig så kan du känna dig trygg i att produkterna innehåller naturliga ingredienser och ger 8 timmars bevisad effekt.

Nu ska jag pröva mig fram och jag lovar att återkomma med en recension! Att få sova en hel natt känns mest som en väldigt bra dröm just nu <3


En vecka kvar tills vi ses

Vet ni! Nu är det bara en vecka kvar tills bebis kommer! I morgon går jag in i vecka 38 och när jag är i vecka 39 så blir det planerat kejsarsnitt. Jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig, men jag vet att det ska bli så himla fint att träffa den nya personen i mitt liv! Jag ser fram emot framtiden så mycket. Mitt liv som har blivit såhär för att jag har följt med vinden och tagit emot det som kommit längs vägen. Men jag har ändå styrt det i en riktning där mina drömmar finns. Och nu finns en dröm i min mage, och snart finns du! <3

Denna veckan har jag tagit det lugnt med jobb. Packar bb-väskan, tvättar tvätt, anmält ärenden hos Försäkringskassan, svarar på mail som väntat, kollat på bebissaker, men ligger egentligen mest och vilar. När jag väntade Olle så var jag manisk och var tvungen att boa, tvätta köksluckor, städa badrum osv. Så känner jag inte nu. Hälsan går först, det har jag lärt mig. Och det är rackarns bra om man är utvilad innan bebisen kommer tänker jag. Jag behöver all energi jag kan få!

Så mina veckolistor kommer att försvinna lite från och med nu, för jag tänker att mina veckor kommer inte vara så superplanerade längre eftersom jag ska både vara med bebis och jobba med byrån samtidigt. Och det är nog lika bra! Jag kommer ju hojta här på bloggen så fort jag har något att berätta, och jag tänker att ni förstår. Det vet jag att ni gör, för ni är så bra! <3

Våruppror med februaribuketten

Sponsrat inlägg för Interflora

Sista dagen i februari har bjudit på nio minusgrader och snöstorm här i Kalmar. Åkte buss in till stan i dag och tyckte riktigt synd om busschauffören som hade i princip bara en vit vägg av snö framför sig. Och när jag skulle gå den lilla biten mellan busshållplatsen och kontoret så såg jag ut som en riktig snögubbe när jag väl var framme. Alltså jag älskar snö, men när den kommer med måtta! Nu känns det som att man bor i Sibirien och är glad om bussen kommer överhuvudtaget, inte om den kommer i tid!

Så om man plötsligt får vårlängt i allt detta snökaos (vilket är helt förståeligt) och vill göra våruppror inomhus istället så kan jag rekommendera att börja med denna våriga februaribukett (som även heter Marsbuketten) i dag från Interflora och innehåller tulpaner, anemoner, vaxblommor och eucalyptus. Bara för att hålla hoppet uppe liksom!

Visst är den vacker? Anemoner har blivit min ny favoritblomma! De passar så otroligt fint ihop med tulpaner, ranunkel och andra sköra blommor. Så nästa vecka har vi beställt vår även ute. Och så var bestämt, ok?

Stort tack och sista hemma hos-reportaget

Hörrni, tack så himla mycket för alla era kommenterar angående mitt föregående inlägg! Jag väntade mig motstånd men fick istället kärlek och en herrans massa förståelse istället. Det är internetkärlek på riktigt! Jag ska svara på varenda inlägg lite senare, era historier har fått mig att bli ännu säkrare i min sak – att kämpa för att kvinnor ska få välja själva hur de ska föda. Alltså helt enkelt bestämma över sin egna kropp och förlossning. Kan vara en sjävklarhet för många, men jag har fått uppleva motsatsen som så många andra.

Nåväl, tack ännu en gång för engagemanget! Nu ska vi se hur denna veckan kommer att se ut. Även om det är tisdag så tycker jag det är helt okej, eller vad säger ni? 😉

Måndag

I går så gjorde jag en planritning och skrev en text till ett hemma hos-reportage som kommer att publiceras i Hus & hem i sommar! Det är från Gotlandshuset vi bodde i för två år sedan med våra vänner. Jag har både fotat och skrivit texten denna gången men detta kommer alltså bli mitt absolut sista hemma hos-reportage som publiceras i en tidning. Lite som ett ”hej då och tack för den här tiden”. Och ett stort grattis till favoriten Johanna Bradford som blev årets inredningsbloggare på ELLE Decoration-galan under måndagskvällen!

Tisdag 

I dag kodar jag hemsida för fulla muggar! Älskar kontrasterna i min byrå alltså, ena dagen skriver jag en text och andra dagen är det fullt fokus på en matblogg. Den tredje dagen kan det var styling inför ett fotojobb och den fjärde dagen så har jag möten hela dagen och skriver på digitala strategier. Precis i min smak!

Onsdag

Kommer dock fortsätta att göra färdigt matbloggen för Caroline Hofberg! Ska bli spännande att få lansera den sen! Sen är det öppet hus på Tuvas fritids och då ska vi fika sockerkaka och spela spel. På kvällen så ska jag på AW på Kallskänken med tjejerna från nätverket Kalmar influencers. Ska bli så kul att bara komma ut, umgås med härligt folk och ta en bit mat utan att någon drar mig i kläderna. Hehe. Det är också charmigt men som sagt, kontraster är oftast ingen dålig sak…

Torsdag

Vi ska tömma Lindö-huset där jag och Folks Interiör gjorde vår senaste styling följt av lunch på stan och en långpromenad. I veckan kommer jag även visa upp ett kärt samarbete som jag håller på med, troligtvis blir det på torsdag!

Fredag

Styling och fotografering för ett samarbete står på schemat denna dagen. Mer om resultatet i slutet av veckan! Jag ska även skriva färdigt en digital strategi till Kalmar city som är vår nya kund samt skriva en offert till en annan kund. Bråda dagar men det är så jag gillar det!

Helgen

I helgen så ska vi baka semlor med min pappa, Tuva ska å fotbollscupen i Kalmar och Olle ska få se sin livs första musikal – Babblarnamusikalen! Ni förstår ju hur glad grabben kommer bli, att Babblarna kommer till Kalmar är som att ABBA skulle återförenas igen.

Hoppas att ni får en fin vecka!

Att få bestämma över sin förlossning

Tänk dig att du är rädd för något som ger dig en enorm ångest och smärta, du är osäker på dig själv och vet inte hur du kommer att reagera när det väl sker. Sedan blir du ifrågasatt och måste hela tiden hitta de rätta svaren för att man ska lyssna och förstå dig. Detta med kejsarsnitt är tydligen en väldigt het potatis. I min drömvärld så skulle det inte vara så, då skulle det vara lättare att få ett kejsarsnitt beviljat utan att behöva genomgå en psykisk labyrint som gör att du inte kan njuta av din graviditet fullt ut.

Det hela började med att jag fick reda på att jag var gravid i vecka 11, vilket är otroligt sent men jag förstod verkligen inte att jag var gravid tills jag var i den veckan. Vi hade inte direkt planerat att få en till bebis nu men bestämde oss för att den lille kämpen är så himla välkommen till världen ändå <3 Men redan där och då så visste jag att jag kan inte föda vaginalt denna gången. Jag har inte styrkan och energin som krävs för att genomgå en vaginal förlossning. Folk jämför ju det konstigt nog med ett maraton, men jag skulle säga att det är mycket värre än så – och då är du kanske samtidigt helt otränad både psykist och fysiskt! Helt utan coach och utelämnad till ödet. Jag behövde ta ansvar över mitt liv, den lilles liv och lösa detta ”problemet”. För att föda vaginalt är ett stort problem för mig. Det alternativet finns inte i min värld just nu. Kanske kommer det ändras men det är inte så jag känner just nu.

Jag vet mycket väl att kejsarsnitt är en komplicerad och svår operation. Jag vet att man kan få komplikationer i samband med kejsarsnittet, men jag ser det som att man bara får ”andra” komplikationer än de man får vid en vaginal förlossning. Jag vet att ett kejsarsnitt kostar mer än en normal förlossning men jag vet också att ett kejsarsnitt är billigare än en komplicerad vaginal förlossning. Jag har läst på och samlat information och pratat med kvinnor som fått föda med kejsarsnitt. Och under tiden så slås jag av hur många mammor som är nöjda. Kanske 98% av de jag har pratat med säger bara positiva saker om sin förlossning med kejsarsnitt och även varit nöjda med tiden efter fast de inte kan bära tungt. Och de som har fött vaginalt är oftast inte lika positiva utan berättar om hur svår tiden efter förlossningen har varit för dem och vilka sviter som har uppstått som påverkar deras liv, varje dag. Självklart kan negativa kompilkationer ske med kejsarsnitt också men i det stora hela verkar fler nöjda enligt min uppfattning. Bebisarna mår oftast också väldigt bra, även om de inte blir stressade på samma sätt som när vattnet går och krystvärkarna sätter igång. Men målet måste ändå vara att både barnet och mamman mår bra, även efter en förlossning.

Jag har fött både Tuva och Olle vaginalt och hade inte ens tänkt tanken på att jag skulle besöka Amanda-mottagningen då. Jag ville uppleva känslan att föda, få dem direkt på mitt bröst och var beredd att genomgå smärtan och komplikationerna som kan uppstå under och efter förlossningarna. Men denna gången kände jag inte så. I dag är jag på en annan plats i livet än när Tuva och Olle kom till världen. Det finns många anledningar till det men jag vill leva i en värld där man inte behöver komma med förklaringar och negativa upplevelser för att få föda med kejsarsnitt. Man ska få det ändå. Jag har förstått att det är en åsikt som många är kritiska till, men jag måste kämpa för detta har blivit en hjärtefråga nu. För mig handlar det om att få bestämma över sin kropp och sin förlossning, vilket vi inte får i dagens jämställda Sverige.

Du behöver mental styrka, otrolig energi och kraft för att föda ett barn naturligt. Eftersom jag har gjort det två gånger innan så vet jag vad man måste genomgå. Därför sa jag att jag ville bara ha kejsarsnitt från dag ett.

Men jag var nog inte förberedd på det motståndet jag skulle få. Det visade sig att jag skulle behöva den mentala styrkan och energin för att få andra att lyssna på mig och förstå min vilja. När jag var i vecka 14 så ringde jag till Amanda-mottagningen. Jag ringde faktiskt flera gånger. Lämnade meddelanden. Försökte få en tid. Pratade med barnmorskan under ultraljudet och bad dem att sätta en boll i rullning. Det var för tidigt sa dem. Till slut fick jag en efterlängtad tid men den blev avbokad en dag innan pga av sjukdom. Jag fick en ny tid efter ett tag, en månad senare. Då fick jag träffa en Amanda-barnmorska. Det var många frågor som jag fick svara på, personliga och icke personliga. Jag fick många motfrågor som jag behövde svara rappt på. Forska i mina känslor. Förklara varför just jag ska ha kejsarsnitt och vad som kommer hända om jag inte får det. Det fick mig att börja gråta. När jag kom hem så kände jag mig missförstådd. Jag såg att barnmorskan tittade ifrågasättande på mig. Dagen därpå fick jag träffa henne igen. Hon tyckte att hon förstod mig bättre denna gången när jag förklarade mer konkret varför jag vill ha kejsarsnitt. Men hon tyckte samtidigt att jag hade en ”yta”, kanske för att jag inte grät denna gången. Eller för att jag hade rent hår, rena kläder och försökte vara trevlig. Men det vinner man inte på i längden. Jag uppfattade det som att man måste visa ”sitt sårbaraste jag” för att de ska förstå hur dåligt man mår.

Till slut fick jag träffa läkaren som skulle bestämma om jag skulle få kejsarsnitt eller inte. En timme satt vi där och jag fick frågor som skulle besvaras, de berättade alla negativa komplikationer som kan hända vid ett kejsarsnitt och allt kändes som en lång upprepning. Jag sa bara att ”jag hör vad ni säger, men jag vet vad jag vill”. Då fick jag förslaget att bli igångsatt vecka 38 och om smärtan eller ångesten blir för svår så skulle de sätta igång med akut kejsarsnitt. Jag sa direkt att det var ingen lösning för mig. Det var som att de inte hade lyssnat på mig. En igångsättning skulle bara sätta igång alla gamla minnen och rädslan igen. En igångsättning hade inte gjort det enklare. Men jag skulle gå hem och tänka på den så kallade förlossningsplanen. Efter en vecka så träffade jag min barnmorska igen och jag sa bara denna ”planen” var ingenting för mig.

Nu är jag i vecka 33 och i onsdags ringde barnmorskan till mig och berättade att läkaren hade gått med på planerat kejsarsnitt! Jag kan bara beskriva den känslan som en enorm lättnad. Det var som att en sten försvann från hjärtat och den tunga ryggsäcken som jag burit på så länge fanns inte längre där. Så nu försöker jag njuta av tiden som är kvar tills det är dags för kejsarsnitt, vilket blir om ca sex veckor! Känslan att inte vara rädd är fanastisk. Jag önskar bara att jag kunde få känna så tidigare i graviditeten. Något jag kämpade för men trots byråkrati och för få Amanda-barnmorskor så var det tyvärr en omöjlighet.

Ibland undrar jag hur det hade sett ut om det var männen som födde barn. Hade de fått frågan ”Och hur vill du föda ditt barn?” vid första mötet med barnmorskan? Sedan hade man bokat in en tid och inga frågor på det. Inga förklaringar, inget gråt, inga missförstånd och inga problem.

Eftersom denna frågan är så viktig för mig nu så tänker jag fortsätta kämpa för att fler ska få välja själva hur de ska föda. För när man aktivt väljer ett planerat kejsarsnitt så möts man av höjda ögonbryn och frågor om varför man vill ha ett datum inplanerat när bebisen ska komma, varför man vill ha en bokad operationssal (japp, du slipper åka runt och leta efter ett bb med lediga platser) med proffsiga läkare, sjuksköterskor och barnmorskor. Varför du vill slippa konsekvenserna som uppstår efter en vaginal förlossning och varför du vill vara nöjd med din upplevelse innan, under och efter bebisen har kommit till världen.

Är det konstigt att jag väljer kejsarsnitt då?