En kärleksförklaring

Att få barn är en stor omställning. Det är ju såklart världens roligaste också! Men när Mini äter får vi känna att vi lever. Det är mat i princip överallt! I håret, på golvet, på stolen, på lampan (?), på bordet men inte så mycket i själva matskålen. Konstigt.
Vi går upp extra tidigt på morgonen för att vi verkligen ska vakna, hinna äta frukost, packa väskan med kläder, klä på oss, titta på Bollibompa och sedan cykla iväg. Innan jag fick barn gick jag upp typ en halvtimme innan jag skulle vara på plats på jobbet. Japp.
Och så är det detta med att klättra upp på alla bord och stolar. Lilla fröken når upp till allt nuförtiden och det är inte ofta man får ha blommorna ifred. Allt ska plockas ut och läggas på platser som vi inte hade ingen aning om att de fanns. Vi har till exempel inte sett vår fjärrkontroll på två månader.
Men vad gör det när man har fått en goding som förgyller våra dagar med bus, gos och finurligheter! Det är den bästa omställningen i mitt liv, med eller utan fjärrkontroll.

15 reaktion på “En kärleksförklaring

  1. Lisa

    Åh vilket fint inlägg! Så fint skrivet och så fina bilder (speciellt pussbilden på dig och Tuva, dör lite av finhet). Blev alldeles…rörd. Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot varje ny sak Ture lär sig. Saknar lite dagarna då det bara var amningsfläckar och man kunde lägga honom mitt på sängen och han bara låg kvar där och tittade. Samtidigt är det ju så kul att se hur han utforskar, tar in och lär sig. Älskar att ni är fjärrkontrollslösa, en bekant hittade en gång sin mobiltelefon i facket för tvättmedel i tvättmaskinen. Helt vanligt. Varför skulle den inte vara där liksom? Och vår soffa är rödprickig efter att Ture kastat tomatsås på den…

    Svara
  2. sofia

    fint! jag tycker om att höra om såna som du som har barn, som verkar ha livet och sina intressen kvar även som förälder. mer sånt! det skänker hopp 🙂

    Svara
  3. Pingback: Måndagsporträtt |

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *