Tänk dig att du är rädd för något som ger dig en enorm ångest och smärta, du är osäker på dig själv och vet inte hur du kommer att reagera när det väl sker. Sedan blir du ifrågasatt och måste hela tiden hitta de rätta svaren för att man ska lyssna och förstå dig. Detta med kejsarsnitt är tydligen en väldigt het potatis. I min drömvärld så skulle det inte vara så, då skulle det vara lättare att få ett kejsarsnitt beviljat utan att behöva genomgå en psykisk labyrint som gör att du inte kan njuta av din graviditet fullt ut.

Det hela började med att jag fick reda på att jag var gravid i vecka 11, vilket är otroligt sent men jag förstod verkligen inte att jag var gravid tills jag var i den veckan. Vi hade inte direkt planerat att få en till bebis nu men bestämde oss för att den lille kämpen är så himla välkommen till världen ändå <3 Men redan där och då så visste jag att jag kan inte föda vaginalt denna gången. Jag har inte styrkan och energin som krävs för att genomgå en vaginal förlossning. Folk jämför ju det konstigt nog med ett maraton, men jag skulle säga att det är mycket värre än så – och då är du kanske samtidigt helt otränad både psykist och fysiskt! Helt utan coach och utelämnad till ödet. Jag behövde ta ansvar över mitt liv, den lilles liv och lösa detta ”problemet”. För att föda vaginalt är ett stort problem för mig. Det alternativet finns inte i min värld just nu. Kanske kommer det ändras men det är inte så jag känner just nu.

Jag vet mycket väl att kejsarsnitt är en komplicerad och svår operation. Jag vet att man kan få komplikationer i samband med kejsarsnittet, men jag ser det som att man bara får ”andra” komplikationer än de man får vid en vaginal förlossning. Jag vet att ett kejsarsnitt kostar mer än en normal förlossning men jag vet också att ett kejsarsnitt är billigare än en komplicerad vaginal förlossning. Jag har läst på och samlat information och pratat med kvinnor som fått föda med kejsarsnitt. Och under tiden så slås jag av hur många mammor som är nöjda. Kanske 98% av de jag har pratat med säger bara positiva saker om sin förlossning med kejsarsnitt och även varit nöjda med tiden efter fast de inte kan bära tungt. Och de som har fött vaginalt är oftast inte lika positiva utan berättar om hur svår tiden efter förlossningen har varit för dem och vilka sviter som har uppstått som påverkar deras liv, varje dag. Självklart kan negativa kompilkationer ske med kejsarsnitt också men i det stora hela verkar fler nöjda enligt min uppfattning. Bebisarna mår oftast också väldigt bra, även om de inte blir stressade på samma sätt som när vattnet går och krystvärkarna sätter igång. Men målet måste ändå vara att både barnet och mamman mår bra, även efter en förlossning.

Jag har fött både Tuva och Olle vaginalt och hade inte ens tänkt tanken på att jag skulle besöka Amanda-mottagningen då. Jag ville uppleva känslan att föda, få dem direkt på mitt bröst och var beredd att genomgå smärtan och komplikationerna som kan uppstå under och efter förlossningarna. Men denna gången kände jag inte så. I dag är jag på en annan plats i livet än när Tuva och Olle kom till världen. Det finns många anledningar till det men jag vill leva i en värld där man inte behöver komma med förklaringar och negativa upplevelser för att få föda med kejsarsnitt. Man ska få det ändå. Jag har förstått att det är en åsikt som många är kritiska till, men jag måste kämpa för detta har blivit en hjärtefråga nu. För mig handlar det om att få bestämma över sin kropp och sin förlossning, vilket vi inte får i dagens jämställda Sverige.

Du behöver mental styrka, otrolig energi och kraft för att föda ett barn naturligt. Eftersom jag har gjort det två gånger innan så vet jag vad man måste genomgå. Därför sa jag att jag ville bara ha kejsarsnitt från dag ett.

Men jag var nog inte förberedd på det motståndet jag skulle få. Det visade sig att jag skulle behöva den mentala styrkan och energin för att få andra att lyssna på mig och förstå min vilja. När jag var i vecka 14 så ringde jag till Amanda-mottagningen. Jag ringde faktiskt flera gånger. Lämnade meddelanden. Försökte få en tid. Pratade med barnmorskan under ultraljudet och bad dem att sätta en boll i rullning. Det var för tidigt sa dem. Till slut fick jag en efterlängtad tid men den blev avbokad en dag innan pga av sjukdom. Jag fick en ny tid efter ett tag, en månad senare. Då fick jag träffa en Amanda-barnmorska. Det var många frågor som jag fick svara på, personliga och icke personliga. Jag fick många motfrågor som jag behövde svara rappt på. Forska i mina känslor. Förklara varför just jag ska ha kejsarsnitt och vad som kommer hända om jag inte får det. Det fick mig att börja gråta. När jag kom hem så kände jag mig missförstådd. Jag såg att barnmorskan tittade ifrågasättande på mig. Dagen därpå fick jag träffa henne igen. Hon tyckte att hon förstod mig bättre denna gången när jag förklarade mer konkret varför jag vill ha kejsarsnitt. Men hon tyckte samtidigt att jag hade en ”yta”, kanske för att jag inte grät denna gången. Eller för att jag hade rent hår, rena kläder och försökte vara trevlig. Men det vinner man inte på i längden. Jag uppfattade det som att man måste visa ”sitt sårbaraste jag” för att de ska förstå hur dåligt man mår.

Till slut fick jag träffa läkaren som skulle bestämma om jag skulle få kejsarsnitt eller inte. En timme satt vi där och jag fick frågor som skulle besvaras, de berättade alla negativa komplikationer som kan hända vid ett kejsarsnitt och allt kändes som en lång upprepning. Jag sa bara att ”jag hör vad ni säger, men jag vet vad jag vill”. Då fick jag förslaget att bli igångsatt vecka 38 och om smärtan eller ångesten blir för svår så skulle de sätta igång med akut kejsarsnitt. Jag sa direkt att det var ingen lösning för mig. Det var som att de inte hade lyssnat på mig. En igångsättning skulle bara sätta igång alla gamla minnen och rädslan igen. En igångsättning hade inte gjort det enklare. Men jag skulle gå hem och tänka på den så kallade förlossningsplanen. Efter en vecka så träffade jag min barnmorska igen och jag sa bara denna ”planen” var ingenting för mig.

Nu är jag i vecka 33 och i onsdags ringde barnmorskan till mig och berättade att läkaren hade gått med på planerat kejsarsnitt! Jag kan bara beskriva den känslan som en enorm lättnad. Det var som att en sten försvann från hjärtat och den tunga ryggsäcken som jag burit på så länge fanns inte längre där. Så nu försöker jag njuta av tiden som är kvar tills det är dags för kejsarsnitt, vilket blir om ca sex veckor! Känslan att inte vara rädd är fanastisk. Jag önskar bara att jag kunde få känna så tidigare i graviditeten. Något jag kämpade för men trots byråkrati och för få Amanda-barnmorskor så var det tyvärr en omöjlighet.

Ibland undrar jag hur det hade sett ut om det var männen som födde barn. Hade de fått frågan ”Och hur vill du föda ditt barn?” vid första mötet med barnmorskan? Sedan hade man bokat in en tid och inga frågor på det. Inga förklaringar, inget gråt, inga missförstånd och inga problem.

Eftersom denna frågan är så viktig för mig nu så tänker jag fortsätta kämpa för att fler ska få välja själva hur de ska föda. För när man aktivt väljer ett planerat kejsarsnitt så möts man av höjda ögonbryn och frågor om varför man vill ha ett datum inplanerat när bebisen ska komma, varför man vill ha en bokad operationssal (japp, du slipper åka runt och leta efter ett bb med lediga platser) med proffsiga läkare, sjuksköterskor och barnmorskor. Varför du vill slippa konsekvenserna som uppstår efter en vaginal förlossning och varför du vill vara nöjd med din upplevelse innan, under och efter bebisen har kommit till världen.

Är det konstigt att jag väljer kejsarsnitt då?

Hela Sverige är i chock. Jag kan inte förstå hur detta kunde hända igen? Tanken har slagit mig, men jag har velat förtränga den hela tiden. Tänk om det händer här? I trygga lilla Sverige. Men när, var och hur? Ingen vet och det är det som gör att det känns otroligt hopplöst och ledsamt.

Nu var det min gamla hemstad Stockholm som stod näst på tur att bli utsatt för terror. En lastbil som körde in i varuhuset Åhléns, i samma varuhus där jag hade min boksignering i höstas. På samma gata där jag promenerat så många gånger och kanske har du också gjort det? Där det flanerade människor som hade slutat sina jobb för veckan och hade fredagskänslor i kroppen. Som tittade i affärerna på Drottninggatan och var glada för att våren äntligen har kommit. Där det är som mest folk, vid den tidpunkten och vid det stället. Just där hände detta ofattbara. Fyra personer är döda och det sägs att 15 personer är skadade. Mina tankar går till dem och deras anhöriga. Detta är inget krig för vi har ingen chans att försvara oss.

Mitt hjärta är i Stockholm. Flaggan är på halvstång. Idag ska vi tända ett ljus och försöka att väcka hoppet till liv igen. För glöm aldrig att i slutändan är det kärleken som vinner. Alltid.

Ni ska veta att jag verkligen älskar min blogg. Den har funnits i sex år och aldrig hade jag kunnat tro att den skulle bli så stor som den är nu. Allt började när jag blev föräldraledig med Tuva. Då bestämde jag mig för att skapa en digital plats där jag kunde uttrycka mig kreativt och känslomässigt. Eftersom jag fotade väldigt mycket så var det ett perfekt forum att visa upp mina bilder och hålla kontakten med mina vänner som jag hade lämnat kvar i Stockholm. Jag visade upp mitt liv, min frukost, mina dagar och mina drömmar.

Ju mer åren gick, desto fler läsare fick jag. Bloggen blev uppmärksammad av olika storbloggare och jag fick så otroligt mycket pepp och många fina kommentarer av mina underbara läsare. Och tack vare bloggen så vågade jag ta steget att starta mitt egna företag! Jag är så himla tacksam för det och att jag kan leva på min blogg samt alla jobb som jag får genom den. Det är verkligen en dröm som har gått i uppfyllelse!

Men samtidigt är det tre saker som gnager.

En bra blogg uppdaterar minst en gång varje dag. Bloggarnas budord. Jag uppdaterar inte varje dag längre. Det är liksom fullt ös medvetslös från klockan sex på morgonen tills jag stupar klockan nio på kvällen. Då brukar jag titta på något program och sedan somnar jag i soffan. Ovaggad och superduper-trött.

Därför kan jag inte uppdatera bloggen varje dag, eftersom jag har ett parallellt verkligt liv att leva. Och jag håller faktiskt inte med om det där budordet. Några av mina favoritbloggar uppdaterar väldigt sällan. Men ändå är det högkvalitativa inlägg med vackra bilder och ljuvlig text som inspirerar ända in i själen. För jag tror inte att det finns någon som känner sig som en inspirationskälla var eviga dag. Jag tror att vissa dagar sprudlar man av idéer och vill fota, skriva och inspirera andra men andra dagar vill man bara stänga in sig, äta glass och titta på serier. Om personen bakom bloggen ska må bra så måste man tillåta alla att göra så. Alla kontorsknegare tar ju helg och semester, eller hur?

Den hårda tonen mot bloggare. Glöm aldrig – bloggare är också människor med känslor. Vi får stå ut med mycket skit, troll, pk-kommentarer och avundsjuka. Jag fick till exempel elaka kommentarer när jag började blogga. Och sånt gör att vi automatiskt får lite tjockare hud på näsan än dom som inte bloggar. Vi tål mer. Vi har fått dom där nålsticken och vi vet hur vi ska hantera dom.

Jag läste kommentarerna som Trendenser-Frida fick i sitt inlägg om Lotta Agatons bostad. Och jag börja bli rädd på riktigt. Hur kan en lägenhet väcka så många elaka och starka känslor? Är det avund? Hat? Komplex? Jag kan inte förstå. Läsarna anklagade flera bloggare och stylister för att öka konsumtionshetsen, att vi aldrig kunde bli nöjda och att vi bloggare var slavar för trender. Men vem klandrar stora webshopar och butiker? Ingen, för deras känslor kan man inte nå på samma sätt. Företagen sitter bakom kundservice, ett stort lager och en styrelse som håller masken in i det sista.

Sponsrade samarbeten har också blivit en het potatis. För att vi bloggare ska kunna leva på just att blogga och samtidigt ge gratis inspiration rakt ut till våra läsare så måste vi kunna leva på något. Det stavas samarbeten. Vi är influencers. En del annonserar och andra gör sponsrade inlägg. Jag har valt att ta bort de stora annonserna på min blogg men däremot så gör jag samarbeten med flera företag. Jag skriver alltid när det är ett sponsrat inlägg på min blogg. Det är mitt jobb. Jag hjälper företag att synas och fotar deras produkter och skriver inspirerande texter till dom. Anställda får en lön den 25:e varje månad. Det får inte jag.
Och nu har vi kommit till den punkten att det är många bloggare som känner att dom måste försvara sina sponsrade inlägg. Det är ju bra på ett sätt men samtidigt så tycker jag inte att man behöver försvara ett jobb. En anställd behöver ju aldrig försvara sig varför man har tagit en tjänst exempelvis på kommunen eller bakom kassan på Konsum. Ett jobb är ett jobb. Vi alla gör vårt bästa för att betala hyran.

Vad vill jag med denna texten då? Jo. Allt jag vill är att vi bara ska vara snälla mot varandra. Om man blir arg, avundsjuk eller provocerad så försök att ta ett andetag. Eller två. Ta en promenad. Ta en kanelbulle. Gör något annat. Sluta läs bloggar som du inte gillar. Och var snälla. Då skulle denna världen bli en lite bättre plats att leva på. Det är jag helt säker på.

Ta hand om er! <3

Jag har jobbat hårt. Som egenföretagare och kvinna så händer det att jag möts av fördomar. Nu när jag är gravid också så gör det hela inte lättare. Men trots alla kommentarer och frågor så måste jag säga att det sporrar mig faktiskt ännu mer att driva mitt företag framåt. Jag vill visa min dotter och bebisen jag har i magen att kvinnor kan. Att vi kan starta företag och bli våra egna chefer. Skapa vår egna väg och vägra ta skit från andra. Sluta bry oss om vad alla andra säger och tycker när vi blir matade med kritiska åsikter varje dag, vare sig vi vill eller inte. För vi är inte jämställda än, inte ens i världens mest jämställda land.

Men jag vet att vi är kapabla till så mycket, jag hoppas bara att vi blir fler som vågar! Jag vet så många som vantrivs på sina jobb, som får mindre i lön jämfört med sina manliga kollegor, som inte får vara med på stormöten för att kvinnorna anses ”kackla för mycket” och som tystas ner hela tiden. Jag vet detta för jag har varit med om det själv. Konstigt att det är så många kvinnor som har dålig självkänsla då? Som inte vågar säga ifrån när de tycker att något är fel. Jag vet att om det är något som är möjligt så är det att både kvinnor och män är lika kompetenta till att våga gå sin egna väg och utveckla företag i rätt riktning, bara vi är starka i oss själva och får möjligheten.

Detta får mig att vilja visa alla manliga chefer som tryckt ner mig under mitt arbetsliv att – kolla, det går faktiskt att vara kvinna, jobba hårt och driva ett framgångsrikt företag! Även fast du inte trodde på mig så var det kanske bara att jag ville göra det på mitt sätt och jobba för mig själv. Inte för dig.

Så heja alla kvinns och heja alla män som vill att det ska vara jämlikt på denna planeten, alla dagar på året! Det är bra att vi uppmärksammar problemen under denna dagen men kampen fortsätter även imorgon. Och överimorgon. Tills vi når dit.