När jag hörde hans skrik så började jag gråta. Så många känslor som bara kom ut direkt i en enda sekund. Jag såg inte honom men jag visste att han var där, bakom skynket. Visste att han mådde bra och kunde andas direkt. Visste att han fanns på riktigt nu. Så overkligt. När han sedan lades på mitt bröst så höll jag om honom så gott jag kunde med alla sladdar omkring mig. Han såg precis ut som Olle när han var nyfödd så jag kallade honom för Olle hela tiden. Det kändes som att jag hade fött honom på nytt, fast i en ny tappning. En mini-Olle helt enkelt <3

Den 14:e mars kl 09.05. 4690 gram och 51 cm. Största bebisen som jag har fått hittills. Och så glad jag var att jag hade fått kejsarsnitt då. Men han ser ju så liten ut mot mitt bröst så jag kan inte förstå vad de menar med att han är stor. Han är ju så… näpen!

Vi har varit hemma i en vecka nu och jag går runt i tofflorna här hemma, kollar på Malou efter tio och håller honom i min famn nästa hela tiden. Det är därför jag inte får så mycket gjort. För han vill vara nära, nära. Så då får jag bära, bära. Och det gör jag mer än gärna. För han ska få närhet och kärlek och värme. Och då får klädhögen ligga kvar i tvättstugan och blogginlägg bli oskrivna. För nu är jag i bebisbubblan och försöker få amningen att fungera även fast det så galet ont. Men allt löser sig, det vet jag nu. Allt kommer bli bra för det blir det alltid!

Nu ska jag återgå till att titta på honom <3

Vi har städat bort julen de senaste dagarna vilket har resulterat i ett barrkaos i hela vardagsrummet. Men så mycket glädje som den där granen har gett oss under den mörkaste tiden – så är den förlåten hundra gånger om. Jag vill dock inte plocka ner adventsstjärnorna än, känner mig inte alls färdig med dem. Är jag den enda som tycker att det är okej att låta julstjärnor hänga kvar tills våren kommer? Och julen vara än till påska, eller? Jag menar, det är ju så himla mörkt ute och vi behöver ljuset för att bli glada. Därför låter jag de hänga liiite längre än vad som är socialt accepterat, kanske tills grannarna börjar kolla snett på oss eller tills vi får brev i brevlådan angående att vi stör samhället på något sätt med våra lysande Betlehem-stjärnor som ger oss hopp även efter tjugonde knut.

Annars känner jag mig som ett mörbultat blåmärke, både fysiskt och psykiskt. Mycket tack vare graviditeten, som är otroligt påfrestande för min kropp med foglossning och graviditetsmigrän. Men också för att jag kämpar för att få kejsarsnitt denna gången. Tiden går och jag har inte fått något svar än om jag ska få föda med kejsarsnitt eller inte. Det har till och med blivit en hjärtefråga för mig… Vaginal förlossning är inte alltid det bästa sättet att få barn – beroende på vart man befinner sig i livet och vad man har styrka till. Men mer om det en annan gång. Jag tänkte skriva ett helt inlägg om detta framöver. Om varför jag vill ha kejsarsnitt och varför jag inte tycker att det är rätt att man ska genomgå en psykisk labyrint innan man får sin vilja igenom. Det är ändå min kropp och min förlossning, även om jag förstår innebörden av komplikationerna som ett kejsarsnitt kan ge. Eller som en vän sa till mig häromdagen, det är bara en annan slags komplikationer. Vad en kvinna får genomgå under och efter en vaginal förlossning pratas det inte så högt om, vilket är otroligt synd. Jag vet så väl själv, jag har ju genomgått två vaginala förlossningar och fått genomgå en hel del påfrestningar efter det.

Men just nu sitter jag på kontoret, jobbar på med en hemsida, dricker ta med mig hem-latte och lyssnar på denna låten om och om igen och drömmer om ett liv med energi, glädje och styrka. En dag kanske det livet kommer om jag verkligen håller hårt i den där drömmen. Jag läste mina gamla dagböcker från högstadiet i går och upptäckte att jag borde göra en bok eller en film på de där memoarerna. Så otroligt ledsna, poetiska och osäkra Madeleine. Jag önskar att jag kunde ge mig själv en kram då och i dag önskar jag att tio år äldre Madeleine kunde ge mig en kram och några bra råd nu. För jag skulle verkligen behöva dem.

Det nya året är här och jag ser fram emot att möta 2018 så mycket! En perfekt start för något nytt. Jag har fortfarande samma drömmar som innan men nu vill göra verklighet av dem. Jag är redan på väg genom att ha startat byrån och blivit gravid med min tredje <3 Nu ska jag bevisa att man kan jobba och ha en liten bebis, det gäller bara att prioritera och delegera. Det är lösningen på allt när man inte har all tid i världen.

Nu tänkte jag titta tillbaka på året som har gått, en tillbakablick på 2017. Först tänkte jag göra ett blogginlägg med en januari till december-lista men sedan så kände jag att det blir nästan ännu bättre med blandade bilder, erfarenheter och minnen.

För exakt ett år sedan så tog jag ett januari-bad. Det är oftast i badet som jag får mina idéer, när jag är helt avslappnad och gör absolut ingenting. Det är då visionerna kommer till mig! Och när jag tog detta badet så började jag tänka på vad jag vill jobba med i framtiden. Att driva butiken och webshopen var verkligen jätteroligt men knappast något lönsamt jobb i längden. Jag kände att jag måste antingen satsa ännu mer eller lägga ner butiken.

Så jag bestämde mig för att sälja verksamheten och se om det fanns någon som ville ta över Bonbons. För jag hade verkligen bestämt mig. Jag skulle starta en kreativ digital media-byrå som hjälper företag med deras digitala marknadsföring som sociala medier, hemsidor och kreativa idéer inom styling, foto och content. Och nu skulle jag satsa enbart på byrån, inte ha 100 sidospår som jag har haft innan utan bara lägga all min tid på Social Stories!

Så jag lade ut en Blocket-annons och tidningarna var de första som hörde av till mig för att skriva om försäljningen. Sedan så började flera intressenter maila mig och ville ses för olika möten. Det fanns två personer som kändes perfekta för att ta över Bonbons men tyvärr så satte banken käppar i hjulen. Efter många om och men så valde jag att lägga ner butiken och hade min sista öppningsdag i september då jag sålde ut nästan allt. Webshopen bonbons.se finns dock fortfarande kvar.

Olle fyllde sitt första år i våras, vilken kändes så otroligt stort! Han fick smaka tårta och gillade att sitta på alla stora paket. Och Tuva fyllde hela sju år i somras och var superglad över faktumet att hon skulle börja första klass när skolan kom igång igen. En liten och en stor med så olika behov men som även har så mycket roligt ihop! Det är några år emellan dem men tack vare det så är det inte lika mycket att göra eftersom Tuva är ganska självständig och hjälper till, när hon känner för det 🙂

Det var först i augusti som jag förstod att jag var gravid. Då blev jag faktiskt rätt förvånad för jag hade inte ens det i mitt huvud att jag väntade på en liten till. Jag hade mått dåligt hela sommaren , besökt läkaren två gånger och tagit blodprover men ingen tänkte på att jag kanske mådde så dåligt på grund av en graviditet. Det var inte planerat men bebisen så välkommen ändå! Försöker dock fortfarande vänja mig att jag kommer bli trebarnsmamma, hade nog aldrig riktigt föreställt mig det. Men det är väl bara att det blir mer tvätt, mer disk och ännu mer kärlek! <3

När hösten kom så började jag må bra igen. Jag var tagen efter sommaren och fortfarande besviken att det var så få vänner som fanns där för mig när jag verkligen mådde som sämst. Det gjorde att jag insåg att man behöver inte massa ytliga vänner utan bara några få som är närmast hjärtat. Jag blev starkare, klokare och fick mer skinn på näsan. Sa alltid ifrån när det var något som jag inte höll med om, vågade alltid stå på mig, fick en starkare ryggrad och såg bara framåt – aldrig bakåt. Det var faktiskt ett nyårslöfte från förra året som jag lyckats hålla. Att aldrig ta skit. Och det kommer jag fortsätta med hela livet.

Jag började även få in kunder till byrån samt hittade grymma fotografer, skribenter och designerns som jag började samarbeta med. Fler och fler började tipsa om min byrå, jag hade veckorna fullbokade med möten och jag började skicka fler offerter i månaden. Fick föreläsningsförfrågningar från olika håll och kanter. Någonting började hända! Något som inte fanns där när jag bara drev butiken. Äntligen kändes det som att jag hade hittat rätt.

Året avslutades med att vi firade både jul och nyår hemma i vårt hus med familj och vänner. Kan faktiskt inte tänka mig ett bättre avslut. Huset har betytt mycket jobb men har även skänkt oss så mycket glädje och värme. Vi har stora ytor att umgås på, barnen kan leka i trädgården när de vill, Jonas kan elda i sina kakelugnar (största hobbyn) och vi har haft sån tur med både förskolan och skolan. Jag är så tacksam för allt vi har kämpat för men nu känns det äntligen som att vi får utdelning för vårt slit.

Under det nya året tänker jag fortsätta att inte ta skit. Jag tänker slappa när jag känner mig trött och jobba på när jag har energi. Jag tänker hålla mina nära och kära högt och nära hjärtat. Jag ska tacka ja när jag har tid och nej när jag inte hinner. Jag vill bli ännu bättre på att fota och satsa ännu mer på min blogg och mitt Instagram-konto. Jag kommer att prioritera och delegera. Men främst av allt så tänker lyssna på magkänslan när jag ska göra mina beslut i livet. Då vet jag att jag inte kommer ångra mig.

Nu önskar jag er ett fantastiskt nytt år!

Hej fina vänner! Vill bara kika in här på bloggen för att önska er en varm och fin jul! Jag har hunnit jubada barnen, kokat knäck och slagit in alla paket. Nu ska jag bara hitta ett par strumpbyxor som passar denna stora magen och sen kommer alla gäster hem till oss. Det ska bli fint att fira jul här hemma i år! Lugnt och skönt, precis som jag vill ha det.

Hoppas att ni får en avkopplande och mysig jul med allt ni önskar er!

Nu tänkte jag ta lite julledigt. Vi hörs i mellandagarna. Julpuss!