Kategoriarkiv: Om mig

Drömmar och mål för 2017

pm7

Det är äntligen dags för ett nytt år och jag tycker att det är absolut den bästa tiden att få en nystart, vare sig det handlar om jobb, hem, familj eller vänner. Jag ser det kommande året som ett blankt papper. Det finns så många mål och drömmar som jag vill förverkliga, en del kan ta lång tid och vissa kan hända idag. Här tänkte jag dela med mig av några mål som jag har.

51

Jag vill fortsätta att styla och fota. Jag vill vidareutveckla mitt fotografi ännu mer och bli vassare på att fota inredning, mat och miljöer. Och jag kan berätta redan nu att något kommer hända med min blogg. Eftersom jag själv har utvecklats så känner jag att bloggen måste göra det tillsammans med mig. Jag är liksom inte samma person nu som jag var när jag startade bloggen Bonjour Vintage.

19-1

Fortsätta att upptäcka nya smultronställen i Sverige. Vill upptäcka Gotland, Skåne, Småland och Göteborg ännu mer.

b2

Jag vill börja renovera! Tapetsera rummen med olika fina tapeter, göra om i köket, måla och slipa alla trägolven. Hitta fina möbler som passar så att vi får ordning på alla saker och ting.

18-1

Hänga med dom här godingarna <3 Leka med barnen, åka på utflykter med hela familjen och försöka se till så att jag och Jonas kan gå på dejter på tu man hand.

22-1

Blir grym på blommor. Nu när vi äntligen har en egen trädgård så tänkte jag plantera rosor, blåregn och massa andra underbara blommor som ska förgylla rabatterna. Längtar så otroligt mycket efter våren nu!

2-1-683x1024

Jag vill börja formge inredningsdetaljer som affischer, koppar, kuddfodral, brickor och möbler, mattor, lampor. Det är en dröm som jag har haft länge!

pmochvanner3

Sist men inte minst och kanske det absolut viktigaste av allt: Att alltid vara mig själv och våga säga nej till saker som jag inte vill. Inte få dåligt samvete, spara min energi och aldrig ta skit. Och att alltid fira mina framgångar, som till exempel med champagne!

Hej då Juni! Du var fin som snus.

Image-1

30 dagar. Hur kan de gå så fort? Jag har tappat tidsuppfattningen och jag vet inte om det har med föräldraledigheten att göra eller om det är amningshjärnan som spökar. Men Juni försvann framför näsan på mig och helt plötsligt var det Juli! Men alltså 2016, hur fint har inte det året varit mot oss. Jag är så tacksam. Vår efterlängtade Olle kom till världen och vi hittade äntligen vårt drömhus. Det som vi hade letat så länge efter och tänkte ge upp. Att tack och hej, vi kommer nog bo i vår lägenhet för resten av våra liv. Det finns inget hus som passar. Men så var det plötsligt där i tidningen. Vi gick på visning, vi budade och det blev faktiskt vårt. Den lyckan var obeskrivlig och allt känns fortfarande orealistiskt. Har inte riktigt smält allt än. Poletten kommer väl trilla ner så fort flyttkartongerna är packade, lägenheten är flyttstädad och vi sätter nycklarna i låset för första gången.

I Juli hann jag även med att baka, njuta av vackra blommor som pioner och rosor, gosa med Olle och Tuva samt dagdrömma om hur vi ska inreda huset. Jag har många idéer ska ni veta… Halva nöjet med att flytta till nytt hem liksom! Nu ser jag fram emot Juli så himla mycket! Jonas har semester och vi ska mest vara hemma och njuta av Småland, dvs mest Kalmar (som blev årets sommarstad för andra året i rad!) och Öland. Och så kommer boken ut till försäljning!!! Fint som snus ska det bli.

Vi har köpt hus!

Processed with VSCO with f2 preset

Den där hemligheten som jag har hållt på ett tag är helt klar och i hamn. Vi har äntligen hittat vårt drömhus! Allt är påskrivet, handpenningen är betald och allt känns bara så overkligt. Efter tre års letande och sjukt många visningar så hade vi nästan gett upp. Vår kravlista var för lång och kanske var det just därför vi aldrig hittade något hus. Om det inte var en mast som stod precis bredvid så hade ägarna renoverat bort charmen i huset. Och var det inte en livsfarlig väg precis utanför tomten (inte så perfekt när man har små barn) så var det bara 180 cm i takhöjd (hej krökad rygg). Men trägen vinner.

Till slut så hittade vi det charmiga Madickenhuset som vi hade väntat på med snickarglädje och veranda. Det tog två dagar från att vi var på visning tills vi skrev på kontraktet. Huset är byggt 1902 och har allt det där vi ville ha i vårt drömhus. Det tar ca 10 minuter att åka till Kalmar med tåg och har en stor trädgård med päronträd och äppelträd. Och så den där lekstugan som Tuva så gärna ville ha. I oktober flyttar vi in och jag kan knappt bärga mig. Men innan dess så ska vi njuta av den sista sommaren i stan. Snart blir det landet för oss!

Au revoir Maj. Bonjour Juni!

bonjour vintage - maj

Det är dags att vinka hejdå till Maj och säga hej till Juni! Det är officiellt sommar och snart kommer midsommar, semester, bad i mörka sjöar, blåbärsplockning i gröna skogar, fikor och rosévin på uteserveringar och strandhäng deluxe. Men denna gången blir det i skuggan för mig – nu när busbebisen har kommit och vill hänga vid min barm samtidigt som jag försöker ta på mig baddräkten med en hand. Det funkar, jag lovar!

Men jag kommer att sakna Maj, hängde liksom inte riktigt med som vanligt när det kommer till den månaden. Allt gick rekordfort. Häggen, gullvivorna och magnolian blommade och försvann på nolltid. Jag som hade bestämt mig för att njuta av månaden har mest försökt att släcka bränder här och var. Föräldramöten, barnkalas, deadlines, svara på mail, Kalvinknat, simskola, sommaravslutning…. I can go on and on. Livspusslet har blivit så stort att det inte ryms i vardagen längre. Tänk att sitta och dricka kaffe, titta på när barnen leker i trädgården och inte ha något planerat för dagen. Life goal. Och att vara så rik att man har anställt en kock som fixar middagen så att man slipper tänka på vad man ska laga för mat tre gånger om dagen. Life goal 2.

Nähäpp, nu ska ta Olle i ena armen och barnvagnen i andra för att hämta Tuva som är på barnkalas, ett av två denna veckan. Sova kan man göra när man dör… eller iallafall när båda barnen har somnat.

Ps. Bilderna kommer från mitt Instagram-konto @bonjourmadeleine. Följ mig gärna där för att se fler bilder!

Om förlossningen: När Olle kom till oss

olle4

Jag läser gärna förlossningshistorier. Det finns ingen som är den andra lik, alla historier är liksom unika och det är därför de är så fascinerade. Jag har ju själv fött barn två gånger och plöjt allt jag kommer åt och försökt lära mig av andras lärdomar för att förbereda mig på vad som komma skall. Men en sak har jag lärt mig: man har ingen aning om vad som väntar en. Därför tänkte jag att det är hög tid att jag delar med mig av min senaste förlossning med Olle, lite som terapi för mig och för att jag vill dra mitt strå i stacken till den stora förlossningsboken.

Jag har fått höra att föda är som att springa ett maraton. Det är en ganska orättvis jämförelse. För det första så kan man ju faktiskt träna inför ett maraton. Du får upp konditionen, springer kanske samma runda innan det är dags, kan planera på ett helt annat sätt, äta rätt och vet samtidigt exakt vilket datum som maratonet kommer att äga rum. Plus att du kommer antagligen vara på topp både fysiskt och psykiskt. Det kan jag inte lova att man är inför en förlossning. Foglossning, halsbränna och avsaknaden av rörelse gjorde att jag kände mig mest som en val månaden innan det var dags. Försäkringskassan (hej företagare och förälder samtidigt), sömnlösa nätter och en oro gjorde att jag inte var på topp psykiskt heller. Det enda jag kunde äta var: Falu råg-rut och rikligt med Bregott samt stora glas med kall mjölk. Det enda jag visste var att förlossningen skulle komma, jag visste bara inte vilken dag det skulle bli. Man kan förbereda sig inför en förlossning genom att läsa böcker om att föda barn, försöka andas rätt, prata med andra och kanske besöka en förlossningssal. Men du kan aldrig träna inför den.

olle1

Även om jag hade fött en gång tidigare så visste jag inte riktigt vad som skulle komma. Jag har fått berättat för mig att andra förlossningen skulle gå lättare än den första. Att jag redan hade ”banat väg för det andra barnet” och jag fick genast en bild i huvudet att jag hade en vallad skidbacke i min kropp, som skulle få ut barnet efter två krystvärkar och hejsan hoppsan vad fort och bra allt skulle gå! Men nej. Så fel alla experter hade.

Bebisen var beräknad att komma den 18:e mars. Två dagar innan hade vi varit på MVC för att kolla hjärtslag, mäta magen och kolla så att allt såg fint ut. Och jag kände att jag absolut INTE var sugen på att gå över tiden. Barnmorskan tipsade om saker som man kunde göra för att bebisen skulle komma snabbare. Jag hann inte göra något av de sakerna för natten till den 18:e mars så skulle jag gå upp för att kissa, precis som vanligt eftersom kissblåsan var i princip obefintlig. När jag gick upp från sängen så kom världens fors med vatten! VATTNET HADE GÅTT! Jag ställde mig i duschen och det kändes som att det aldrig skulle sluta rinna vatten. Tog en stor handduk mellan benen och var så himla kolugn. För värkarna hade inte ens börjat och jag var bara så nöjd att det inte var jättelångt kvar nu tills bebisen skulle komma till oss. Det som hade känt så avlägset och långt borta var bara runt hörnet. Jag googlade upp numret och ringde in till BB. De sa att jag kunde gå och lägga mig igen och sova ut. Sedan när jag hade vaknat igen så skulle jag komma in på förmiddagen för att göra CTG och kolla så att bebisen mådde bra.

Jag gick inte alls och la mig i sängen igen utan gjorde det som nästan alla egna företagare skulle göra inför en förlossning; avslutade alla påbörjade saker, svarade på mail och gjorde färdigt allt som hade legat på att göra-listan så att man sedan bara kunde fokusera på en sak: Att föda barn!

Jonas fixade frukost till Tuva på morgonen så att jag iallafall kunde få sova några timmar innan det var dags att åka in. Lite overkligt men ändå så skönt att äntligen få åka in och kolla allt. Väl inne på BB så fick vi vänta ganska länge i ett väntrum innan det var vår tur. Jag hann tänka att ”om jag hade legat i värkar här så hade jag inte behövt vänta så himla länge”, innan det var dags att gå in i ett rum och få ett bälte runt magen och kolla CTG. Efter två timmar och tre misslyckade CTG-försök så gick det äntligen att få ett lyckat CTG innan vi fick åka hem igen. Drygt som såpa men under den tiden så började jag känna att värkarna kom igång! Inga starka men små lätta värkar som kom var 10:e minut. Gutt! tänkte jag och festade till det med hamburgare och jordgubbsmilkshake. Helt plötsligt började jag känna att varje värk började göra otroligt ont jämfört med hur de kändes innan. När vi väl kom hem så satt jag mest i duschen och sköljde magen med varmt vatten så fort jag fick en värk. Så hade jag gjort när jag hade mina värkar med Tuva och det slutade med att jag var öppen nio cm när jag kom in. Bra jobbat hemma! Men så var det inte denna gången. Varje värk var olidlig och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Försökte att slappna av i bäckenbotten, försökte andas, försökte ”dyka in i värkarna”. Ingenting hjälpte. Jag bad Jonas att ordna barnvakt direkt till Tuva för det kändes nästan som att jag skulle kunna föda närsomhelst! Jag kom ihåg att jag ropade efter en ambulans eftersom jag kände mig okapabel till att ens sitta i en bil. Tänk om jag föder i bilen!? Andra förlossningen skulle ju gå raketfort! Jag såg mig själv ligga i bilbagaget och föda för kung och fosterland! Det får bara inte ske. Barnmorskan hade tydligen skrattat i luren när Jonas hade nämnt att jag ville ha en ambulans. Jag kände mig som en diva men hade jag jobbat som prinsessa så hade nog minsann ingen skrattat i luren! Okej då, jag får väl ta Volvon.

När vi väl kom in till BB så ville de inte ens kolla hur öppen jag var. Värkarna var tydligen inte så täta att det var värt det… Men varför gör det så sjukt jävla ont!? Som tur var så skickade de inte hem oss utan vi fick vara kvar i förlossningssalen med lustgas och CTG runt magen igen så att man kunde se kurvorna när jag hade värk och när jag inte hade värk.

Jag ville inte göra något för varje liten rörelse gjorde så sjukt nedrans ont! Inget bad, inte upp och gå, ingen pilatesboll. Men när de började prata om att tömma kissblåsan så tvingade jag mig själv upp för att gå på toan men typiskt nog kom det inget kiss. Jahapp, trots den kraftansträningen så fick de tömma kissblåsan ändå. En ny barnmorska och sjuksköterska kom in i rummet och började precis sitt pass. De kändes så bra och trygga. Och jag var så glad att det var dessa två stjärnor som skulle vara med oss på vägen tills det var dags att förlösa vårt barn. En bullbakarmormor och en ung sjuksköterska med kort hår. Mina hjältinnor. De kollade hur öppen jag var. Fem cm. Fem cm!? Ni menar alltså att jag har hälften kvar, ni måste skoja med mig! Jag som precis skulle krysta…

Jonas var min egna lilla doula. Han hämtade dricka, satte på musik, släckte lamporna, såg till att jag fick lustgas och peppade mig hela tiden. En klippa. Höll mig i handen och han gjorde mig förbannad. Han ville att jag skulle upp och röra på mig fast jag absolut inte ville. Jag gjorde som han sa ändå, ibland. Timmarna gick och det kändes som att bebisen aldrig skulle komma. Men under all denna tiden så fick jag aldrig frågan om epidural fast jag hade skrivit i förlossningsbrevet att jag var inte alls svår för att få smärtlindrande. I efterhand kanske det var bra eftersom förlossningen kanske hade tagit ännu längre tid. Eller så hade det gjort mindre ont? Ingen vet.

Jag fick dock frågan om jag ville ha kvaddlar. Kvaddlar? Vad är det? Man sprutar tydligen sterilt vatten under huden, antingen i nedre delen magen eller i ryggslutet. Det skulle kännas som att få getingstick sa barnmorskan. Nej tack, inga getingstick här inte. Sist jag fick getingstick så gjorde det förbannat ont och jag är inte sugen på att ha mer ont än vad jag hade.

Nu hade det gått åtta timmar sedan min första värk och det är ju ungefär som ett normalt arbetspass en vanlig vardag. Jag var öppen åtta cm. Jag var helt slut och ganska borta eftersom lustgasen var min bästa kompis forever. Jonas har berättat i efterhand att jag hade somnat till och snarkat under tiden när jag inte hade värkar. SÅ trött var jag. Den synen alltså… Priceless!

Till slut så hade det gått så lång tid att jag fick kryststimulerande i droppet. Då började det hända saker! Bebisen trycktes ner mer och mer och helt plötsligt var jag öppen tio cm. Halleluja.

Jag ville krysta men blev tillsagd att jag skulle spara mina krafter tills bebisen hade tryckts ner ännu mer. Men jag kände att det var någon annan som krystade, det var inte jag utan min kropp som ville ut med barnet fast alla sa till mig att inte krysta. Så jag krystade och gud vad jag krystade! Jag låg ner och höll i mig i handtagen. Efter varje krystvärk så hoppades jag så innerligt att det skulle vara den sista men det kändes som att jag skulle krysta hela mitt liv för bebisen kom ju aldrig och jag hann både skrika efter akut kejsarsnitt och sugklocka. I efterhand så har jag läst i förlossningspapprena att jag krystade aktivt i tio minuter. Helt ärligt så kändes det som att jag krystade i en timme. Eller ett helt liv.

Prick klockan 04:00, alltså exakt ett dygn efter vattnet hade gått och elva timmar från den första värken, så kom vår lilla bebis äntligen ut till slut! Vad jag kommer ihåg så skrek han inte när han kom ut så de sprang direkt iväg med honom till ett annat rum. Nästan sjuk av oro så låg jag där, precis nyförlöst och helt rädd att allt detta hade varit helt i onödan. Men till slut så hörde jag ett skrik i korridoren och då kände jag bara en sådan enorm lycka och lättnad i hela kroppen! Efteråt så var det dags att krysta fram moderkakan som var som en liten mini-förossning i sig. Jag blev sydd fyra stygn och så fick barnmorskorna trycka mig på magen flera gånger för att få ut blodet och det gjorde så ont att jag skrek rakt ut. Bara för att förlossningen var slut behövde inte betyda att jag skulle sluta ha ont.

IMG_5702

När han äntligen kom till mig så var han så otroligt fin med sitt mörka hår och en vit liten hipstermössa på huvudet (Kalmar BB levererar) och så otroligt mörka söta ögon som gjorde mig helt knäsvag. Jag hann tänka att jag hade drömt om honom så länge och nu äntligen fanns han! Vi grät, Jonas och jag, när han kom till oss. Den känslan kommer jag aldrig att glömma. Och jag gråter nu när jag skriver om detta. Det är som att uppleva förlossningen igen… Av alla dagar i livet så är just de dagarna när mina barn har kommit till världen de allra bästa – trots all smärta! Tuva och Olle, mina finaste älsklingar. Min kärlek till dem är oändlig och villkorslös.

olle6

Efter förlossningen så firade vi med den godaste frukosten som man kan tänka sig och som slår alla Instagram-frukostar i världen!