Ni ska veta att jag verkligen älskar min blogg. Den har funnits i sex år och aldrig hade jag kunnat tro att den skulle bli så stor som den är nu. Allt började när jag blev föräldraledig med Tuva. Då bestämde jag mig för att skapa en digital plats där jag kunde uttrycka mig kreativt och känslomässigt. Eftersom jag fotade väldigt mycket så var det ett perfekt forum att visa upp mina bilder och hålla kontakten med mina vänner som jag hade lämnat kvar i Stockholm. Jag visade upp mitt liv, min frukost, mina dagar och mina drömmar.
Ju mer åren gick, desto fler läsare fick jag. Bloggen blev uppmärksammad av olika storbloggare och jag fick så otroligt mycket pepp och många fina kommentarer av mina underbara läsare. Och tack vare bloggen så vågade jag ta steget att starta mitt egna företag! Jag är så himla tacksam för det och att jag kan leva på min blogg samt alla jobb som jag får genom den. Det är verkligen en dröm som har gått i uppfyllelse!
Men samtidigt är det tre saker som gnager.
En bra blogg uppdaterar minst en gång varje dag. Bloggarnas budord. Jag uppdaterar inte varje dag längre. Det är liksom fullt ös medvetslös från klockan sex på morgonen tills jag stupar klockan nio på kvällen. Då brukar jag titta på något program och sedan somnar jag i soffan. Ovaggad och superduper-trött.
Därför kan jag inte uppdatera bloggen varje dag, eftersom jag har ett parallellt verkligt liv att leva. Och jag håller faktiskt inte med om det där budordet. Några av mina favoritbloggar uppdaterar väldigt sällan. Men ändå är det högkvalitativa inlägg med vackra bilder och ljuvlig text som inspirerar ända in i själen. För jag tror inte att det finns någon som känner sig som en inspirationskälla var eviga dag. Jag tror att vissa dagar sprudlar man av idéer och vill fota, skriva och inspirera andra men andra dagar vill man bara stänga in sig, äta glass och titta på serier. Om personen bakom bloggen ska må bra så måste man tillåta alla att göra så. Alla kontorsknegare tar ju helg och semester, eller hur?
Den hårda tonen mot bloggare. Glöm aldrig – bloggare är också människor med känslor. Vi får stå ut med mycket skit, troll, pk-kommentarer och avundsjuka. Jag fick till exempel elaka kommentarer när jag började blogga. Och sånt gör att vi automatiskt får lite tjockare hud på näsan än dom som inte bloggar. Vi tål mer. Vi har fått dom där nålsticken och vi vet hur vi ska hantera dom.
Jag läste kommentarerna som Trendenser-Frida fick i sitt inlägg om Lotta Agatons bostad. Och jag börja bli rädd på riktigt. Hur kan en lägenhet väcka så många elaka och starka känslor? Är det avund? Hat? Komplex? Jag kan inte förstå. Läsarna anklagade flera bloggare och stylister för att öka konsumtionshetsen, att vi aldrig kunde bli nöjda och att vi bloggare var slavar för trender. Men vem klandrar stora webshopar och butiker? Ingen, för deras känslor kan man inte nå på samma sätt. Företagen sitter bakom kundservice, ett stort lager och en styrelse som håller masken in i det sista.
Sponsrade samarbeten har också blivit en het potatis. För att vi bloggare ska kunna leva på just att blogga och samtidigt ge gratis inspiration rakt ut till våra läsare så måste vi kunna leva på något. Det stavas samarbeten. Vi är influencers. En del annonserar och andra gör sponsrade inlägg. Jag har valt att ta bort de stora annonserna på min blogg men däremot så gör jag samarbeten med flera företag. Jag skriver alltid när det är ett sponsrat inlägg på min blogg. Det är mitt jobb. Jag hjälper företag att synas och fotar deras produkter och skriver inspirerande texter till dom. Anställda får en lön den 25:e varje månad. Det får inte jag.
Och nu har vi kommit till den punkten att det är många bloggare som känner att dom måste försvara sina sponsrade inlägg. Det är ju bra på ett sätt men samtidigt så tycker jag inte att man behöver försvara ett jobb. En anställd behöver ju aldrig försvara sig varför man har tagit en tjänst exempelvis på kommunen eller bakom kassan på Konsum. Ett jobb är ett jobb. Vi alla gör vårt bästa för att betala hyran.
Vad vill jag med denna texten då? Jo. Allt jag vill är att vi bara ska vara snälla mot varandra. Om man blir arg, avundsjuk eller provocerad så försök att ta ett andetag. Eller två. Ta en promenad. Ta en kanelbulle. Gör något annat. Sluta läs bloggar som du inte gillar. Och var snälla. Då skulle denna världen bli en lite bättre plats att leva på. Det är jag helt säker på.
Ta hand om er! <3
