Hej fina ni. Det var inte meningen att det skulle bli så sorgsen stämning här på bloggen, men livet är som det är. Ibland är det upp och ibland är det ner. Och eftersom jag är en väldigt högkänslig person (HSP så det bara smäller om det) så blir känslorna extra starka när det händer något. När jag är glad så är jag liksom superglad och när jag är ledsen så blir jag superledsen. Ibland skulle jag bara vilja skita i alla mina känslor och lyssna på denna låten om och om igen. Speciellt partiet med stycket: Vad ska man med känslor till? Dom gör ju ändå som dom vill.

Men vad är det med den här hösten egentligen? En riktig skithöst om jag får säga mitt. Trump blir president i USA, så många människor dör och lämnar oss, fina relationer tar slut och nära vänner blir sjukskrivna av utmattning. Om man inte har haft en livskris tidigare så är det ganska lätt att få den nu. Som den optimist jag är så försöker jag se ljuset i allt men just nu är jag bara mest trött. Det känns som att det är så otroligt mycket på mina axlar just nu.

Då är det bra att tänka tillbaka på den tiden när jag var glad och inte kände mig så nedstämd för allt som händer. Som när jag var uppe med familjen i Stockholm. Vi bodde på hotell, åt god mat, gick på Junibacken och så lanserade ju jag och Emma våra klänningar på Jumperfabriken. Då var jag glad. Jag tror att det är viktigt att man försöker tänka tillbaka på happy moments och även göra saker som man mår bra av varje dag för att inte falla ner i dimman. Ta ett varmt bad, läsa en bra bok, lyssna på låtar som man tycker om, ta en fika med en fin kompis eller bara ligga i soffan och titta på favoritserier. Just nu har jag inte hunnit med något av det.

Men jag har bestämt att allt ska bli bra igen. Även om det har hänt så mycket skit och det är så grått ute så har jag bestämt att allt får ta sin tid och jag måste låta känslorna få ha sin gång. Snart kommer jag tillbaka. Starkare, modigare, klarare och bättre. Och kanske samma glada person som jag en gång var.

Den fina bilden har Karoline tagit.

Det sägs att efter regnet kommer solen. Men jag skulle vilja säga att efter sol kommer regnet, sorgen och alla tårarna på en och samma gång. Man kan lugnt säga att det är mycket som händer i mitt liv nu. Mycket av det är väldigt bra och det mesta har gått med raketfart upp mot skyarna. Men livet är inte bara upp, det är väldigt mycket ner också. Till botten ibland. Och det är därför som jag har varit så frånvarande från bloggen den senaste tiden.

Min mormor dog i fredags. Babcia Natalia blev 84 år gammal och var en mycket stark kvinna som varit med om så mycket. Hon var en mycket speciell mormor och fick bland annat uppleva andra världskriget som liten, något vi aldrig pratade högt om. Det kan jag ångra bistert idag. Men hon ville däremot prata om mat och kunde fråga tre gånger om jag ville ha mer soppa. Hon var alltid snäll mot mig när jag och mina föräldrar åkte till Polen för att hälsa på. Men nu finns hon inte mer och det gör mig så sorgsen inombords. Jag har så mycket gråt i magen som inte fått komma fram än, men jag hoppas verkligen att jag kommer få gråta ut snart. Det gör ont själen att inte få sörja färdigt.

Idag var begravningen för mormor och jag kunde inte att vara där. Jag valde att inte åka på grund av många anledningar men mest för att jag vill inte utsätta Olle, som är fortfarande så liten i mina ögon, för en påfrestande resa. Han ammar ju fortfarande och det skulle kännas riktigt dumt att lämna honom i fyra dagar. Och att ta honom till Polen skulle också kännas tokigt på många plan. Så därför tänder jag ett ljus till mormor idag här hemma i stället och hedrar henne, denna otroligt starka urkraft till kvinna som visste alltid vad skåpet skulle stå. Som var envis som en get, såg alltid sur ut på bilderna men kunde bjuda på sig själv när vi skulle dansa. Det är så jag kommer ihåg henne och minnet av mormor kommer alltid att finnas i mig, vart jag än går. Jag tänker att jag har fått hennes händer, hennes näsa och hennes envishet. Mormor är en del av mig och utan henne skulle jag inte finnas här idag.