God morgon! Det är lördag och jag känner mig helt mör i kroppen. Igår fick jag stänga butiken just för att jag kände mig så himla slut och trött. Helt färdig liksom. Jag hade ont i musklerna och i huvudet. Även fast jag visste att det var många som skulle komma till butiken denna dagen så var jag bara tvungen att lyssna på kroppen och stänga. Det är ändå ett slags under att jag kan ha butiken öppen varje fredag trots att jag är föräldraledig. På 75% men ändå. Meningen är att jag ska jag hålla i gång mitt företag under den resterande tiden. Inte låta det jag har byggt upp under de senaste åren försvinna från mina händer. Så jag gör så gott jag kan. Hela tiden. Tack vare min mamma så kan jag ha butiken öppen på fredagar. Hon går promenader med barnen och kommer förbi butiken när Olle vill amma.
Och älskade lilla Olle. Vilken sol han är. När han vaknar på morgonen så ligger han där med sitt härliga leende och gör mitt hjärta alldeles mjukt och varmt. Jag glömmer alla måsten som är på mina axlar för en stund och njuter av tiden med denna lilla krabaten. Hade han inte varit så himla glad och snäll så hade jag nog fått lägga mitt företag på hyllan iallafall i ett år framåt. Det är klart att han skriker och är gnällig, speciellt på kvällarna, men mestadels så är han nöjd och sover om man går på barnvagnspromenader med honom. Men han gillar inte att åka bil och tycker att gröt smakar som kattpiss. Om Olle fick bestämma så skulle han vilja amma i princip hela tiden och använda mig som napp.
Tuva är en sån himla fin storasyster. Hon är ju stor nu. 6 år och i princip självgående. Vill gärna visa att hon kan bära Olle själv och tröstar honom när han är ledsen. Då brukar hon säga att hon älskar honom mer än glass, godis och leksaker… <3 Och det är ganska mycket det! Men hon behöver också uppmärksamhet och blir lätt arg och gnällig när hon inte får som hon vill. Känner nog ingen i hela världen som har så stark vilja som hon. Men samtidigt är hon väldigt omhändertagande och vill att allt ska vara så rättvist som möjligt.
Det är tur att hon finns i våra liv, fina lilla Tuva Duva.
Sen så är det ju boken! Jag brukar kalla den för min andra bebis. För den tar nog lika mycket tid som en riktig bebis. Plus att jag började jobba med den innan jag blev gravid och den var färdig några månader efter Olle hade kommit till världen. Det är verkligen en process att göra en bok, det är inget som man gör i en handvändning och speciellt inte när man gör allt själv. Men ni ska veta hur glad jag blir av att det är så många som vill köpa Pretty Please, hör av er till mig och även när ni skriver om den. Tack alla fina. Ni har en speciell plats i mitt hjärta. Som till exempel när Nanna fotade och skrev om boken i hennes blogg Så fint jag vill (det är Nannas foton ni ser här över). Eller som när Malin tipsade om boken i hennes blogg!
Jag kommer ju tyvärr inte finnas på bokmässan, dels för att Modernista inte brukar vara där och dels för att vi kommer att flytta till huset den veckan. Men jag tänker ju att det finns andra alternativa sätt att marknadsföra. Typ som när ni tipsar om boken, det är verkligen guld värt och betyder så mycket!
Sommaren har varit fin mot oss. Även fast Jonas har jobbat för det mesta så har vi försökt att vara tillsammans så mycket vi bara kan. Vi har samma mål och hjälper varandra att uppnå våra drömmar. Just nu är jag föräldraledig (Varför heter det ens så? Det borde ju heta föräldrajobba!) och det är ju så otroligt mycket som ska hållas ihop för att vardagen ska funka.
Jag brukar se mig som en projektledare. Det är tider som ska passas, D-droppar som ska tas, blöjor och gummistövlar som ska köpas, naglar som ska klippas, läxor som ska göras, barn som ska badas, brev som ska skickas, tvätt som ska tvättas, mail som ska svaras på, foton som ska tas och redigeras, frukt som läggas i ryggsäcken, disk som ska diskas, telefonsamtal som ska ringas, fakturor som ska betalas och så vidare. Inget får glömmas, då faller allt. Och någonstans på den listan så hamnar jag längst ner. Inte undra på att min kropp säger stopp och börjar göra ont genom att sakta men säkert lägga ner. Jag vill inte gå in i väggen! Jag vägrar. Och därför lyssnar jag på min kropp. Försvinner från bloggen och Instagram. Stänger butiken. Tackar nej till fester och fikor för att sedan placera min kropp i sängen för att sova. Jag tvingar alltså mig själv för samtidigt har jag så otroligt dåligt samvete. För att bloggen ska anses som dålig om jag inte håller den uppdaterad, för att folk ska sluta komma till min butik om jag har stängt en fredag och för att jag är en dålig mamma, vän, dotter, flickvän, företagare.
Detta ständiga dåliga samvete. Att man alltid kan göra mer. Jag kan lägga upp fler bilder på Instagram, jag kan ta bättre bilder, ta fler fikor med kompisar, umgås mer med mina barn, städa mer, bjuda på fler middagar. Men någonstans så är det ju tiden det handlar om och jag har inte mer tid än någon annan. Alla väljer själva hur man ska använda sin dyrbara tid enligt en prioriteringslista som man har skapat själv i huvudet. Barnen kommer alltid att vara högst upp på min lista men nu kommer även min sömn att komma högre upp. Den var typ på botten innan…
Så. Från och med nu så vägrar jag att ha dåligt samvete om jag prioriterar mig själv då och då. Jag är verkligen inte perfekt. Och jag har börjat att älska det.
